The Chosen Pessimist
kära vänner, hör mig, hjälp mig igenom detta, låt mig inte tala klarspråk med det kalla stålet
som rakt likt horisonten aldrig tar slut, jag vill leva, jag vill byta skepnad och känna mig älskad,
jag vill släpa mig ur denna hopplösa förbannelse, jag vill se det som ni påstår att jag inte ser,
jag vill släppa taget, jag önskar att jag hade ett sista andetag och be dig göra första hjälpen,
jag vill se mig sjunka, se mig själv njuta av de som jag så länge föraktat, se mig själv drukna
tänk om alla förstog, tänk om någon förstog, tänk om du såg det jag ville att du skulle se
Valet var mitt, chansen fanns där att ta, det är alltid lättare att falla av än att hålla kvar
min historia passerar förbi, jag ser mig själv tio år tillbaks, jag ser mig själv formas
jag önskade då vad jag önskar i dag, välmående med förmågan att gör tvärt i mot
jag tycker inte synd om, eller ber om vård, jag önskar endast att någon dör med mig
att någon föds med mig och följer mitt spår, att någon står sist i kön och säger
han har rätt, han bevisade er alla fel, han stog sitt kast, han stog stolt kvar
men det kommer en stund, när gränsen har passerats, när hoppet släkts
när varje gnutta, varje önskan är som förglömd, när stålet kallar och du kastar in handduken
när du förstår, när du andas lätt, när du lika gärna kan ge upp, när du egentligen inte borde
vad vore jag, vad vore jag utan er mina vänner, ni som aldrig kommer förstå
ni som aldrig börjat längst ner utan att någonsin ta er upp, ni som fått det ni önskat
vilka är ni att dömma? vem är du att alltid glömma, vem är jag som alltid ger upp?
