Det är inte lika roligt längst ner..
Det stog där, så väldigt verkligt och vidrigt, men det var inte det värsta. Det värsta var att jag hade funnit mig i det, jag hade passerat gränsen för vad som var ok, beror i och för sig på vem man pratar med. Men om du frågar, fråga inte mig. Jag har varit nere och vänt ett par gånger nu, kanske kyckling, kanske feg, kanske var det för mörkt, kanske inbillade jag mig själv att det var där jag hörde hemma. Kanske stog du där min vän och sa att jag gör bort mig, kanske förstog du inte, antagligen inte. Orden kommer inte ut på rätt sätt, de borde ha gjort det med tanke på att det var det enda som jag gjorde rätt. Men ok ni där på första raden, se upp! se upp från era program, allt står inte skrivet där.
Jag går ner och ställer mig där igen...
It is in my hands, I must not fail
Som en tändsticka, öppen låga imot hud, repeterande, huggandes i skinnet utan paus, olidligt. Hur mycket vatten jag än öser på den ivrigt fladdrande lågan så släcks den inte, den ignorerar alla mina desperata skrik om nåd, "du kommer inte undan nu Daniel, detta är insatsen i ditt eget spel, din chansning, ditt nedelag" Jag förstog inte vem som sa det till mig, ännu mindre vad det betydde, förrens jag vaknade upp på golvet, face down.
Det var inte mycket som verkade logiskt just då, när jag insåg att det är inte sängen jag ligger i utan på golvet med dregel i pannan och en obeskrivlig smärta i käken. Blicken var dimmig och jag var mentalt och fysiskt helt ur fokus, misshandel av kroppen i form av bara piller och en skål filmjölk som jag inte fick behålla på tre dagar. Jag försöker ta mig upp på ett ben men kapitulerar omgående, kvällningar, smak av damm och kvällstidning i munnen, mellan tänderna. Lyckas till slut släpa mig upp i sängen och efter att ha pustat ut några minuter tog jag mig till badrummet hoppandes på ett ben, befrielse, iskallt vatten rinner ner för hela ansiktet, t-shirten och golvet. Aldrig har det smakat så bra.
Jag hade dagarna innan skrivit ett nytt kapitel i fothistorien, efter ett par intensiva veckor på jobbet som resulterade i extrem överansträngning, it's back! Trots allt jag intalat mig sedan det skedde senast så går det inte att förbereda sig för detta (jo! med mer, större och tyngre smärtstillande) mentalt, det chockar kroppen och allt runt omkring. Jag ser fram imot september då åtgärd väntas.
Hot Stuff: Killswitch Engage! before, now and always...
