It is in my hands, I must not fail
Som en tändsticka, öppen låga imot hud, repeterande, huggandes i skinnet utan paus, olidligt. Hur mycket vatten jag än öser på den ivrigt fladdrande lågan så släcks den inte, den ignorerar alla mina desperata skrik om nåd, "du kommer inte undan nu Daniel, detta är insatsen i ditt eget spel, din chansning, ditt nedelag" Jag förstog inte vem som sa det till mig, ännu mindre vad det betydde, förrens jag vaknade upp på golvet, face down.
Det var inte mycket som verkade logiskt just då, när jag insåg att det är inte sängen jag ligger i utan på golvet med dregel i pannan och en obeskrivlig smärta i käken. Blicken var dimmig och jag var mentalt och fysiskt helt ur fokus, misshandel av kroppen i form av bara piller och en skål filmjölk som jag inte fick behålla på tre dagar. Jag försöker ta mig upp på ett ben men kapitulerar omgående, kvällningar, smak av damm och kvällstidning i munnen, mellan tänderna. Lyckas till slut släpa mig upp i sängen och efter att ha pustat ut några minuter tog jag mig till badrummet hoppandes på ett ben, befrielse, iskallt vatten rinner ner för hela ansiktet, t-shirten och golvet. Aldrig har det smakat så bra.
Jag hade dagarna innan skrivit ett nytt kapitel i fothistorien, efter ett par intensiva veckor på jobbet som resulterade i extrem överansträngning, it's back! Trots allt jag intalat mig sedan det skedde senast så går det inte att förbereda sig för detta (jo! med mer, större och tyngre smärtstillande) mentalt, det chockar kroppen och allt runt omkring. Jag ser fram imot september då åtgärd väntas.
Hot Stuff: Killswitch Engage! before, now and always...
