danielshelemay

Bara blotta tanken på att hon just nu tänkte på mig gav en strimma av hopp, jag var knappast helad, långt ifrån men just då handlade det inte om att förbättra något utan skapa något som inte fanns, minus till plus minus noll. Det ska mycket till innan man ger upp helt, jag hade klarat av det på mindre än tjugofyra månader och nu hade någon sträckt ut handen och lyft mig ur leran, ett vitt moln, det kan mycket väl visa sig vara allt jag behöver, som jag sagt så fruktansvärt länge, en knuff, en spark i arslet, ett leende, var det så jävla mycket begärt?

Mitt arbete, min upptagna tid, dagtid, gjorde det drägligt, då kunde jag fokusera på uppgiften framför mig, siffrorna, offerterna, kunderna, charmen som jag blivit välsignad med (i ytterst begränsade siutationer) Att hålla sig upptagen med något så pass omfattande att det tar upp varje gnutta av dina tankar, försök, det är svårt.

I ärlighetens namn känns min börda aningen överdriven, smått patetisk när man helt plötsligt inser att det som krävdes för att häva den var det mest naturliga i världen, men det var något som inte ville att det skulle ske förrns nu, just i detta tillfälle, vid just denna punkten i mitt liv, det måste betyda något, något större, kanske större än vad jag själv kan förstå, eller så betyder det inte ett skit, det ska kanske bara vara så här jävla enkelt och uppenbart, det lär jag aldrig få reda på. Men hur det än ter sig så är jag glad att jag har något att se fram i mot, ett verktyg i kampen mot mörkret, det är ungefär som att alla vet att det svåra är inte att gå ner i vikt utan att sen klara av att stanna där, det är förresten mitt nästa mål.



Hot stuff: Good movies - The Wackness, Felon & Numb