danielshelemay

Jag såg skuggorna igenom fönstret, min blick hade fallit långt ner, stirrandes utan mål, hur i hevete kan detta ungå dem? Ser dom inte hur uppenbart detta är? Jag avundades mina vänner där inne, samtidigt som jag inte förstog någonting av det. Deras trötta, svettiga och flackande blickar äcklade mig, samtidigt som jag önskade att jag såg det samma. När ska det ske? När ska ska den gud som jag inte tror på finna mig i denna vrå, i detta hörn? Det sägs att det värsta som finns är när det går så långt att människor inte bryr sig längre, därför ska man alltid vara beredd på att bättra sig. Men vad händer när man passerat den gränsen för länge sen, så långt borta att ingen längre kan se? Kanske börjar allt om från början..

Jag är inte riktigt på plats just nu, rapporterandes från en plats långt borta, men samtidigt så pass nära att jag kan bita er i häcken. Mitt skrivbord ser ut som en dålig dag i bosnien och det jag först trodde var lukten av nylagad mat var i själva verket en skål med mögliga gamla makaroner. Men jag sörjer knappast länge, dags för bingen nu, medans mina skuggor till vänner spys ut över vägarna och torgen som ett moln av dagg gör jag mig redo för nästa dag, trycker på kanppen och glömmer allt det jag precis intalat mig själv, för ingen sitter väl här? brevid mig? Och spelar in det jag så länge önskat att alla fick höra, men som jag aldrig vågar säga..,