danielshelemay

 
Det känns så underligt, så där uppgivet. Jag förväntade mig det värsta och väntade in smällen, men den uteblev. Jag var säker på att hon hade rotat sig i mitt huvud och nu skulle jag få släpa ut henne med naglarna nerborrade i trägolvet, långa djupa spår. Men det uteblev. Hon var som ett korsdrag som sveper igenom ett hus, visst, det virvlar upp en hel del papper men snart kommer de fallande som löv och lugnet lägger sig igen. Då reflekterar man genast över den korta tid man spenderade med varandra, vad gjorde man för fel? gjorde man någonting rätt?

Förutsättningarna var värdelösa, allt talade imot hela situationen från första början. Men det hindrade inte mig ifrån att fortsätta treva igenom djungeln och jag visste att när som helst trampar jag i en björnsax, jag kanske inte förblöder till döds men jag kommer garanterat förlora benet, det tänkte jag redan första gången jag kysste henne, första gången jag visste. Då får man fan skylla sig själv! Men det hade varit omöjligt att låta bli, lika svårt som jag hade att hålla händerna borta varje gång vi sågs, det kommer  jag behöva lära mig nu. Jag kommer behöva glömma hur bra hon fick mig att må samtidigt som jag svor för mig själv att aldrig komma tillbaka varje gång jag lämnade henne. Jag kommer behöva glömma hur glad jag blev varje gång hon skickade sms och sa att hon saknade mig eller hur förbannad jag blev varje gång hon ringde och väckte mig mitt i natten, bara för att säga hej. Äh, vem fan försöker jag lura?


Hot stuff: George W Bush.

Thanks for everything and for bringing democracy back!