Some things, you just choose not to tell..
Jag har en hemlighet, en sanning som just nu är en osanning på du ej nämndas läppar. Det betyder inte att du innerst inne inte vet, bara att du valt att inte veta, valt att inte tro på, för det kanske kommer skada dig, kanske hela dig, så vem har egentligen rätt att klandra dig, inte jag. Så jag kommer fortsätta att ljuga, fortsätta att försöka övertyga dig om att allt har sin rätt, allting är lungt, mitt inre i harmoni. Tills den dagen då bubblan spricker, när det lyser rätt igenom mig, när det står ristat i pannan och jag ej längre kan dementera, och du står mitt emot mig och pekar, anklagar, och skriker att jag är en lögnare, när jag vet att vad jag än fortsättningsvis säger bara kommer göra saken värre. Först då, kommer du höra mig säga det du redan visste...
Under en lång period nu, har jag känt mig klämd, mellan vad jag själv anser är rätt, vad mina närmaste anser är fel och vad min magkänsla säger att jag borde göra. Aldrig har jag känt mig så kluven, irriterad, positiv och hoppfullt inställd till något. Men jag hålls tillbaka, tyglad och övervakad, jag låts inte följa mina intentioner fullt ut, frusterande, men som sagt, hoppfull. För vad eller var vore jag annars? Hopplöst naiv antar jag, inte min grej.
Att fokusera på de positiva sakerna i livet istället för destruktiva petitesser har varit en utmaning för mig, men nu mer än någonsin har vikten av att positiv energi skapar positiv energi varit otroligt påtaglig, och att mitt ego ska fortsätta gödas med det som numera är ett faktum; Det är vad du gör som definerar dig.
